I söndags när vi var ute på våran lilla fisketur, så var skidor det enda färdmedlet att ta sig enda fram till tjärnen med.
Nu menar jag riktiga skogsskidor med bindningar som bara passar på skor och skidor som är en aning bredare än vanliga längdskidor och dom är även gjorda i endast trä!
Jag som aldrig har glidit fram på skidor man måste valla någonsin intalade mig själv att skidorna skulle nog vara så hala som dom faktiskt var.
Pustade och stönade och var nästan helt slut när vi åkt dom 2 kilometerna till tjärnen.
Men det mina vänner kan jag säga det var ingen match mot för hemfärden!

När vi skulle börja åka hemåt insåg Per rätt fort att han hade bakhalt, så valla kladdades på och Fredric ville även han ha.
Jag tackade så fint nej då jag inte tyckte skidorna kändes någe konstigare än vad dom gjort på första turen.
Hej och hå och grabbarna var iväg, jag behöver väl inte ens tala om att jag givetsvis startade sist utav oss alla oxå.
Vilket fall som helst, dom körde iväg som några riktiga proffs och jag själv kämpade på med ett steg fram och tre tillbaka.
Fredric kom längre och längre ifrån mig och hörde inte när jag ropade min ljuva stämma efter honom, han sneglade bak x antal gånger men antagligen så var det hans egna skugga han såg och han trodde nog hela tiden att jag var med i hurtighetstempot.
Så var ju läget dessvärre inte.
Då jag var riktigt långt efter, vända han tillsist på sig och jag fick kontakt med honom och fick han att stanna och ge mig lite valla.
Jag var helt jävla slutkörd, svetten rann och armarna hade mjölksyra utav desslike.
Men efter lite valla så kan ni ge er fan på att jag hängde på tempot den sista biten!
Så det enda jag kan konstatera med den skidturen är att jag ska sluta vara tjurskalle och inse att jag kanske har bakhalt från första början nästa gång! :)