Idag är dagen med stort D, då det var planerat att eventuellt dra ut min förbannade tand.
Väl i tandläkarstolen så var jag beredd på att offra mitt vänstra ben bara för att få slippa dra ut den.
Men min tandläkare konstaterade att min tand aldrig kommer bli bra så det var lika bra och dra ut den. Uhuu.
Efter tre sprutor var jag bra bedövad och ögat och kinden började sakta men säkert att hänga..
Tandläkaren tog en tång och tandsköterskan höll i mitt huvud, jag själv låg mest och stånkade och var livrädd.
Tanden satt som berget själv och det tog lite tid..
Men tillslut small det till och tanden splittrades i tusen delar och jag blev ännu mera rädd.
Min tandläkare lugnade mig och sa att det var bara bra att den gick sönder så han lättare fick ut den..
Nu är den putsväck borta och jag har ett stort blödande hål i munnen istället.

När bedövningen har släppt får jag börja äta igen..
Men mest av allt längtar jag tills allt har läkt ihop och jag kan lägga hela det här tandhelvetes-året bakom mig.
Men man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken.


Jag fortsätter tugga tygbitar och drar täcket över huvudet.